Så bar det då äntligen iväg. Tyskland - here we come! Barn och barnbarn hade skramlat till en resa till Tyskland för mamma. Hon har inte kunnat komma dit sedan pappa blev sjuk, men nu när han bor på ett boende så kan hon ta semester några dagar och sticka iväg.

Sagt och gjort. Syster Mariann och systerson Kristoffer och så jag tillsammans med mamma. Och vi har haft det såååååå bra. Solen har skinit på oss hela tiden. När vi åkte mot flygplatsen och skulle åka hem kom det in lite moln och när vi klev på flygplanet småregnade det, men då gjorde det ju inte oss något. Men det bästa av allt är ju alla härliga och goa släktingar vi har i Tyskland. De har tagit så god hand om oss och vi har haft det så bra. Se på bilderna och kolla in mammas blick. Hon mår så bra och njuter. Det fullkomligt strålar om henne. Skönt för henne att komma bort några dagar och träffa sin älskade storebror som hon är så tajt med.

Morbror Herbert var med i andra världskriget - ett tag. Han blev av med bägge sina ben, ett öga och fick granatsplitter i kroppen. I alla år har han gått med benproteser och käppar, men för några år sedan fick han en stroke och blev förlamad i halva kroppen. Så ena armen kan han inte röra och halva ansiktet hänger. Det jobbigaste är väl att han inte kan svälja riktigt. Han sätter lätt i halsen och hostar ofta och mycket. Han är 87 år, fyller 88 i november, miste sin älskade fru Anni för 7 år sedan som han fick 8 barn med. Ett dog när det var litet. Tyvärr så har han mist 2 vuxna barn också. Annelie dog i cancer för några år sedan och Günther fick en kraftig hjärtinfarkt för ett år sedan och klarade inte den. Allt detta till trots så lever han och mår bra. När han fyllde 87 år i november så frågade mamma hur gammal han hade planer på att bli. 90 i alla fall, sa han. Coolt va! Han pratar inte så mycket längre, men han har registrerat allt när vi varit där. Mamma ringde och pratade med mina kusiner igår och de sa att han sovit ett dygn efter vi åkt. Men han var så glad och mådde så bra av att vi var där.

Kristoffer har aldrig varit i Tyskland och sett mormors hemtrakter och Mariann var det 30 år sedan hon var där. Det var verkligen jätte kul att få göra denna resa tillsammans. Vi har skrattat och mått gott tillsammans.

Vår kusin Elisabeths man Joachim har tagit väldigt väl hand om oss och skjutsat oss dit vi velat och tog mig och Kristoffer på en 4 timmars lång cykeltur (med många stopp) runt omkring i mammas barndomstrakter. Fantastiskt kul. Vi var en dag i Lübeck och tittade på den vackra staden + hälsade på vårt kusinbarn Christina och hennes kille som bor i en jätte härlig takvåning i gamla delen av Lübeck. De har en gummibåt också som de körde oss runt Lübeck med. Jätte häftigt att se staden från vattnet.

En dag bakade vi hederliga svenska kanelbullar och det var uppskattat. Mums!

Min mamma är yngst av en barnaskara på 8 barn. De bodde i Göhl, som ligger 3 km från Oldenburg i Holstein. Morbror Hertbert var den enda sonen som kom tillbaka från kriget. En stupade och en blev tillfångatagen i Ryssland och dog där. Morbror Herbert kom hem till slut efter lång tid på sjukhuset och där hemma i byn väntade hans älskade Anni på honom. Många trodde nog att hon inte skulle vilja ha honom, invalidiserad som han var, men kärleken besegrade det och de fick ett långt och bra liv tillsammans. De gifte sig ganska snart och Anni flyttade in i mammas barndomshem tillsammans med min morfar och min mamma och något syskon till som fortfarande bodde hemma. Anni och Herbert hade inga pengar att köpa vigselringar till, men fick ringar efter mammas stupade bror. Han och hans flickvän var förlovade, men i och med att han stupade fick de ringen tillbaka från honom och hon hade ju sin ring. Så då blev det Anni och Herberts ringar istället. De äldsta och första barnet de fick blev en pojke, Willie, och han är döpt efter den stupade brodern. När Anni och Herbert firade guldbröllop (50 år) så gifte de om sig i kyrkan och hade stor fest. De hade inte råd att göra ett fest när de gifte sig första gången och ville nu när de hade möjlighet tillsammans med alla barn och barnbarn + vänner ha en sjudundrande fest. Och de hade det.

Mamma bodde några år tillsammans med hela familjen i och med att hon bara var 15 år när kriget var slut. Så barn efter barn föddes och mamma fanns där och hjälpte till. Och det förklarar varför hon är så tajt med hela den familjen och alla dyrkar henne. Hon var den unga, men ändå vuxna fastern/mostern som gav trygghet och var säkert lite cool, men tog även mycket ansvar.

Det var en härlig resa till Tyskland! Batterierna är laddade och jag är boostad med massor av släktkärlek. Även om man ses så sällan så finns banden där och de är starka.

/ Kramar från halvtysken Moni

I lördags gjorde jag en resa med min lilla bil som jag köpte i oktober. Micke och Lisa hade åkt på morgonen till Risö och jag var hemma och städade och fejjade lite och åkte sedan efter till dem på eftermiddagen. Det fick bli en snabbvisit för mig på Risö för på söndag morgon klockan 10 skulle jag och Ullis till mamma och fortsätta klä om våra fåtöljer som vi påbörjat omklädning av på en tapetserarkurs i november på ABF. Det blev en känslosam och härlig resa på samma gång.

Jag börjar från början. I fredags var jag Petra och Pillan och hämtade Åsa hemifrån för en kväll på stan. Åsa (min före detta svägerska och mamma till mina fantastiska brorsbarn Veronica och Fredrik) har fyllt 50 år och firades när vi var i Sälen så då fick vi ha en egen fest för henne i efterhand. Sagt och gjort. Micke körde oss och när vi hämtat upp Pernilla och Petra åkte vi till Trångsund för att hämta upp själva födelsedagsbarnet och föremålet för kvällen "Åsa-gammelbiffen-Strandljung". Vi smällde av en skumpa i bilen och skålade på vägen in till stan. I stan hade jag bokat bord på en libanesisk resturang "Hoummus" på Döbelnsgatan. Där fick vi en egen kupé typ som vi satt i 5 timmar och åt massor med små smarriga rätter, drack massor med vin, avslutade med baklava och kardemummakaffe i små söta kaffeskålar. Vi kan ju babbla till tusen och det var lääääänge sedan vi träffades så det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Kvällen avslutades på Rigoletto på Kungsgatan.

Uppfylld av denna härliga kväll åkte vi så att vi hängde på låset klockan 9 i lördags morse på Flemmingsbergs Polisstation där Mamma Nina jobbar. Hon tog oss före kön, mig och Micke, och vi fick nya pass fixade i ett nafs. Micke och Lisa styrde kosan till Risö och jag hem. När jag är hemma och fejjar och fixar får jag ett telefonsamtal från min vän Carina. Hon berättar att hennes pappa gått bort. Han var sjuk i ALS, men förhoppningen var förstås att han skulle få vara med oss längre än såhär. Kroppen bara väller upp med känslor förstås. En fantastisk människa, endast 70 år, världens goaste morfar/farfar/pappa och han kändes som en kompis till mig också. En varm go person som gjort mycket gott på denna jord och hade så mycket kvar att ge. Mina tankar går till hela hans familj. Ett stort tomrum kommer det bli efter Nisse.

För att fortsätta min resa nu. När jag kände att jag fejjat färdigt, Rasmus och Rambo hade vaknat och jag fick lite tid på mig med dem så kände jag mig redo att åka. Jag har aldrig kört någon längre sträcka med min lilla bil och ensam är jag ju inte så ofta heller. Nu skulle jag åka 10 x 2 mil själv. Lisa hade hjälpt mig på morgonen att fixa så jag har Spotify på telefonen så min resa började och jag satte på musiken. Lyssnade på en spellista som jag gjort till vår årliga resa till Sälen i år med mina Bimbotjejer. Musik kan ju påverka en så oerhört. När jag satt där i bilen så sjöng jag högt. Ingen kunde ju höra mig. Jag tog i. Ibland susade det igenom mig lyckorus när jag såg hur vackert det är i vårt land. Sverige i maj månad när allt börjar bli grönt, slånbärsbuskarna blommor, japanska körsbär och massor är ju i full blom. Det är såååå vacket så det gör ont i en. Jag sjöng och grät sorgetårar över Carina som mist sin pappa, över min pappa som är så sjuk i Alzheimers. Sedan kom det en annan låt med en annan sinnesstämning och då fick jag ett glädjerus i kroppen. Tacksamhet över att jag har en sån fin familj som jag älskar så mycket, en pigg och frisk mamma, underbara vänner som väljer att vara mina vänner och hör av sig titt som tätt och som jag kan höra av mig till när jag behöver dem, tacksamhet att jag har ett jobb jag trivs med och ett hem jag älskar. Och förutom allt det där jag nu nämnt så har jag 2 syskonbarn (ni ser bilder här ovanför) som jag numera umgås med som mina vänner. Emmelie och Veronica. De är så härliga och goa tjejer som jag för det första trivs så otroligt bra med. Vi har lika intressen och tänker och tycker mycket lika. Gillar att göra samma saker. Kloka tjejer som jag kan bolla tankar och idéer med. Dessa fantastiska tjejer har jag bytt blöjor på och kokat välling till. Nu är de mina vänner. Vännerna väljer man, familjen får man, brukar man säga. Men här har jag verkligen dragit den bästa vinstlotten. De är både ock. Och de väljer att höra av sig till mig utan måsten. Bara för att de vill träffa mig. Förstår ni hur lyckligt lottad jag är! Det susade igenom min kropp också under denna resa. Emmelie och Veronica - jag älskar er!

Rödgråten, men glad svängde jag och min lilla bil in vid Risö brygga och där kom min familj och mötte mig efter en guppig resa på havet. Oj, vad det blåste. Med livet som insats gav vi oss iväg tillbaka till Risö och där var jag, Lisa och Micke ensamma hela kvällen. Så tyst och lugnt. Bara vi och brasans knaster när vi satt och åt och mös på kvällen. Vi satt först en stund ute mot husväggen i kvällssolen och tittade på havet. Det är så otroligt rogivande med vatten. Jag älskar Risö och skulle verkligen vilja tillbringa mer tid där. Ett eget hus skulle kunna göra det verklighet och någon gång hoppas jag att det kan bli så. Det är en fröjd för själen att vara där.

Vi sov gott hela natten och på morgonen skjutsade Micke över mig till bryggan och resan hem med min lilla bil påbörjades. Lika mysig resa det här. Inte lika känslosam som gårdagen, men härlig. Min lilla bil låg som en padda på vägen. Pigg och glad och sådan körglädje har jag aldrig känt under den 28 år som jag har haft körkort. Säkert!

Hem och kolla Rasmus en snabbis och sedan upp till mamma och Ullis kom dit. Vi jobbade dagen lång med våra fåtöljer och det var såååå roligt. De är snart klara. Ullis svärmor kom dit, Veronica, Henry och Karro, Micke och Lisa, Ullis man Conny, Rasmus och Rambo. Ja, det var full rulle samtidigt som vi jobbade på och hade tid att babbla och skratta också.

Tidigare i vinter hade jag mycket ont i huvudet. Jag hade mycket grubblerier kring det ena och det andra, men när några av problemen löste sig så släppte huvudvärken. Jag hade då redan fått en remiss till magnetröntgen av huvudet. Jag var inte orolig längre, men gick och röntgade huvudet i och med att jag hade tiden. Får sedan beskedet att de "hittat något". Vad kan det vara, frågade jag? En cysta, en anatomisk förändring eller en tumör. Med den vetskapen fick jag leva i 2 veckor innan jag fick en ny tid och då konstaterar de att jag har en cysta i huvudet. Ofarlig, men en cysta. Under dessa 2 veckor så tänkte jag mycket, vill jag lova. Tankeställare om hur skört livet kan vara och hur snabbt livet kan ändras för en. Hur tacksam man ska vara för varje dag man är frisk och mår bra. Tacksam för allt man har runt omkring sig.

Jag hade underbart stöd av vänner och Micke. Och mina fantastiska jobbarkompisar. Prata av sig och ventilera är en sak som jag verkligen har ett stort behov av alltid. Vare sig jag är glad eller ledsen. Och när detta pågick var ju behovet JÄTTE stort, som ni säkert förstås. Jag ville inte berätta för barnen och inte heller för mamma. Hon har nog ledsamt med pappa. Men jag kände att det var så otroligt skönt att kunna få berätta sen vad jag gått och hållt på i dessa 2 veckor som kändes som 2 månader. En av mina allra bästa och fina vänner, Pillan, berättade för mig i fredags hur orolig och rädd hon varit under den här tiden. Hon sa att hon var så orolig och visste inte vad hon skulle ta sig till om hon förlorade mig. Ja, då grät vi ju förstås över det. Jag förstod inte riktigt när detta pågick att hon var så orolig så jag blev faktiskt ställd. Pillan är den mest optimistiska och positiva person jag känner och när jag bollade min oro med henne så stöttade hon mig förstås, men sa att "det är inget" och "du behöver inte oroa dig" och så. Så jag tänkte att hon med sin optimism är inte så orolig för hon har en känsla av att det kommer gå bra. Och det är ju skönt. Men jag blev som sagt väldigt ställd när hon berättar att hon varit så orolig. Så även om vi känt varandra i 19 år så har vi fortfarande nya sidor hos varandra att lära känna. Det är faktiskt himla intressant.

Jaha, nu blev det ett lååååångt inlägg, men det var länge sedan jag bloggade nu och jag hade massor med känslor i mig och upplevelser som jag behövde få ur mig. Skönt att skriva av sig också.

I slutet av denna vecka ska jag och Lisa åka på skolresa med hennes klass till Kolmården. Ska bli jätte kul. Det är kanske sista gången jag får hänga med. Snart vill hon väl inte ha med sin lilla mamma längre. :)

Tack alla ni som orkat läsa allt. Hoppas ni njuter av våren och inte har för jobbigt med pollenallergin. Njut av de ljusa och långa dagarna nu. Var tacksam över det du har och sörj inte över det du inte har.

På soffan bredvid mig här sitter min fina dotter och bredvid henne ligger Rambo som ett C på soffan. Rasmus är och kör ut matkassar till alla er som prenumererar på den. Mina fina barn och Micke och så nu lilla Rambo. Vilken lycka i livet!

Tusen kramar och kärlek till er alla! Jag älskar er! Er egen Moni!

Hej!

Kolla kolla, vi har fått en ny familjemedlem. Får jag lov att presentera Mr Rambo Strandljung. Rambo är född på självaste Lucia-dagen. Han blev med andra ord 12 veckor i tisdags. Han har bott i 4 veckor hos oss. Den lycklige ägaren heter Rasmus, men vi andra i familjen delar självklart glädjen och ansvaret med Rasmus. Just nu när jag skriver så är Rasmus i garaget, där gillar Rambo lite sisådär att vara, så han ligger bredvid mig här i soffan och sover nu. Så mysigt och rogivande.

Annars då? Jo, jag vet att det var i julas senast jag skrev. Vad har vi gjort? Massor! Det tråkiga och som har tagit mycket av min energi är att min fina goa pappa har blivit så sjuk i sin alzheimers att vi i julas insåg att han inte kan bo hemma längre. Mamma orkar inte längre sköta honom. Så mycket tid och energi har gått åt till att installera honom på sitt nya boende, hälsa på där och ta hand om mamma så att hon inte känner sig ensam och ledsen. Allt har gått bra, men varit ledsamt så klart. Är så glad för alla goa vänner och familj jag har som ger mig så mycket stöd och styrka när jag behöver. Tack till er alla, ni vet vilka ni är så jag behöver inte nämna era namn.

Rasmus har slutat skolan. Tredje och sista året på gymnasiet. Ja, det var synd, men efter mycket vånda och bråk här hemma så har vi accepterat faktum och vi har en glad kille här som har 2 jobb och dessutom köpt sig sin hund och har mycket tid för sina bilaffärer. Synd att vi blev blåsta på en studentskiva här på Dansbanevägen i juni som jag laddat mycket för.

Fest hade vi däremot i lördags. Micke fyller ju år i år. 12 år blev han 29:e februari. Så i lördags hade vi kalas. Hade hoppats på pulkrace med gulaschsoppa och öl i vår backe här på tomten. Gulasch och öl blev det, men inte i pulkabacken utan det blev Mickes speciallekar. 35 vuxna och 12 barn kom och delade vårt firande. Så kul att träffa alla. På natten var det 7-8 minus, men vi var några tappra som höll ut nere i växthuset med gasolkaminen på och lite vin/öl innanför västen och musik och dans som värmde oss. En härlig eftermiddag och kväll i goda vänners lag. Kan inte bli bättre! Vilken skatt i livet att ha så goa vänner! Tack alla ni som kom!

Det var en liten uppdatering på hur vi har det här hemma. Jo, nu kom jag på en sak. Jag har ju startat en bakcatering. Marängens Hembageri. www.marangenshembageri.n.nu Jag har lite beställningar varje vecka och det är jätte kul. Jag älskar ju att baka och det känns kul att kunna glädja andra med lite hembakt. Nu kom jag på att jag har beställningar på surdegslimpor så det är lika bra att kila iväg och sätta en deg.

Ha en jätte skön helg! Tusen kramar och kärlek till er från Moni Maräng!

Hej!

Nu börjar det dra ihop sig. 18 dagar kvar till julafton. Börjar faktiskt få lite julkänsla nu i alla fall. Har pyntat inne och ute ligger det faktiskt ett tunt lager med snö och det är lite frostigt sådär. Mysigt!




Nejlikor. Det är tantvarning, har jag hört, när man börjar tycka om nejlikor. Jaha, då är jag tant för jag gillar nejlikor.




Den fina ljuslyktan som jag fick av min brorsson Fredrik julen för 2 år sedan. Den ger så mysigt sken. Den tänder vi varje kväll. Och så tänker vi på Fredrik förstås. Hoppas han besöker oss även denna jul.

Titta vilken fin snöflinga! Jag fick den av min kära Ullis-Gullis när vi hade oktoberfesten. Den har hängt i växthuset sedan dess, men nu fick den komma in i huset och sprida kärlek och skönhet här inne. Precis som sin givare: vacker och kärleksfull.



Adventsstjärnan som gammelmormor gjort för många år sedan. Den brukar turnera runt i vårt hus på jularna. Denna jul sprider den ljus i vårt sovrumsfönster.



Lisa har gjort en julkalender åt oss. Visst är den fin! Lika spännande varje dag att öppna en lucka.



Igår kväll bakade Lisa och jag ca 150 pepparkakor.



Lisa provsmakar så att degen är ok! :)

Hoppas ni alla myser där hemma och julpysslar och mår gott. Julen brukar tyvärr vara en stressig tid för många. Försök att prioritera bort onödiga saker och göra fler mysiga saker istället. Umgås med människor du tycker om och som ger dig energi. Lätt sagt, jag vet, men försök. l

Sänder er varma julkramar från Moni

Hej!

Denna lilla mumsbit är plättlätt att göra och brukar göra succé i de flestas gomar.

Här kommer receptet om du blir sugen att göra den:

1 burk jordnötssmör med bitar
2 dl ljus sirap
1 dl socker

Smält ihop detta i en kastrull.

1 liter Rice Krispies (frukostflingar, fluffat ris, typ....)
1 tsk vaniljsocker

Röres ihop.

Blanda sedan ihop allt och bred ut på bakplåtspapper. Tryck ihop det så att det inte blir några luftbubblor. Låt det stelna på ett svalt ställe.

150 g mörk choklad (eller ljus om man gillar det bättre) och några droppar olja smältes och breds över hela kakan. Låt även detta stelna. Skär sedan så stora bitar du vill ha.

Hoppas det ska smaka!

Kram Moni

Heeeeeej på er!

Jora, nu är jag igång och bakar surdegslimpor. De blir bättre och bättre för varje gång. Det är min fina och goa granne och promenadkompis Anki som försett mig med surdeg och recept. Så, sagt och gjort, bara att köra igång, som Anki sa, och nu är jag igång. Tack snälla Anki!



Vad har jag mer gjort sen sist då? Jo, jag har sytt en hissgardin av Mickes mormor Elsas lakan. Aldrig använt. Hon gifte sig 1936 och detta lakan och några fler blev aldrig använda. Men nu så kom det till användning, 75 år senare. Det var lite läskigt att sätta saxen i detta hantverk, men sagt och gjort, och det blev ju bra. Tyvärr blev bilden inte lika bra. Ni får komma och titta live i stället. Välkomna!



Sedan har "vi" (= Micke) tapetserat och målat färdigt. Såhär blev köket.



Och såhär blev vardagsrummet. Vi har förstorat bilder från Thailand och ramat in i de gamla fina Ikea-ramarna. Sedan har jag köpt en ny svart spegel ovanför den svartmålade byrån (från Johns mormor Eivor) från Inn & Finn. Visst blev det bra! Den idén kom Pillan med. Tack Pillan! Jag är jätte nöjd.

Sedan håller jag på med en sak till. Men jag låter er bli lite nyfikna och så berättar jag om det nästa gång.

Ha det så bra och tusen kramar från Moni!

Hej på er!

Vad tycker ni?

Vi är helnöjda. Gissa om det var läskigt att köpa dessa tapeter. Men vi var så förtjusta i den både jag, Micke och Lisa. Jag sa att det kommer inte funka i vårt lilla vardagsrum med lågt i tak och konstiga vinklar och vrår och fondfägg är inte aktuellt i vårt vardagsrum heller. "Vi kör", sa min Micke, som annars inte är sådär väldigt intresserad av heminredning. Lisa var också säker. Jag gillade tapeten, men kände att det blir för mönstrat och rörigt i rummet. Men sagt och gjort, vi "körde" och nu är det klart. Det känns jätte mysigt och ombonat här inne.

Hoppas allt är bra med er och att ni har en mysig höstkänsla i kroppen.

Vi var i skogen igår och hittade massor med svamp. Jag och Lisa plockade, men Cattis var med och hon är en riktig svampplockarexpert så vi fick även mycket av hennes svamp och det näst bästa, förutom att få svampen som hon plockat, är att den är i stort sett rensad när hon lägger ned den i korgen. Jag är ju ingen van svampplockare så jag är glad att hitta svamp och fylla korgen med något, men jag har lite att lära av henne. Det är ju skönt när man kommer hem och inte behöva rensa den.

I lördags hade vi lite oktoberkalas i växthuset.





Mamma hade kokat surkål, Ullis hade köpt fina kringlor, vi hade öl och korvar i alla former och storlekar, Stine hade bakat gott surdegsbröd och så hade vi lite annat smått och gott förstås. Vi satt nere i växthuset med massor av tända ljus. Fotogenkaminen värmde oss. Utanför lös maschaller och en brasa. Men det viktigaste av allt: härliga vänner som fyller en med kärlek och energi. Tack Ullis, Conny, Stine och Fredrik för att ni förgyllde vår kväll i lördags och TACK för att ni är så fina vänner.

Må så gott, ni som läser min blogg. Är glad att du kikar in här.

Kramar och kärlek, Moni!

Hej på er!

Är hemma igen efter några härliga dagar i London med min fina familj + Mickes syster och hennes son Jesper. Vi har shoppat, myst i det härliga sensommarvädret, ätit och druckit gott, fnissat och upplevt härliga saker tillsammans som är mysiga att tänka tillbaka på.

Vi träffade min kusins dotter Christine i London också. Hon bor där. Så vi fick lite bra tips från henne. Jätte gullig och go tjej som hade sin kille David med sig också. Det är något speciellt med släktingar. Även om man inte ses så ofta så "känner" man varandra ändå. Man har väl liksom en kärna som vi alla tillhör och det känns. Helt okomplicerat och trevligt att ses. Detta möte förgyllde verkligen vår resa.

Det var kallt och en fantastisk fullmåne när vi landade igår kväll på Skavsta och i morse fick jag skrapa rutorna för första gången denna höst på bilen. Men det är skön och klar höstluft och det är härligt också.

Hoppas ni mår bra och har det skönt i höstvädret!

Kramar Moni

Vi har haft några fantastiska helger på fantastiska Risö i september. Det har nästan varit sommarvärme, stjärnklara nätter, mycket svamp, härliga vänner, god mat, många skratt, mysiga stunder, känslosamma stunder och bara haft det såååå bra.

Ibland är livet bra gott!

Vad tycker ni? Jag är nöjd själv. Garnet är jätte skönt och formen helt ok. Om den töjer sig så blir det lite jobbigare, men då får jag väl tvätta den varmt bara.

Hoppas allt är bra med er och att ni har en skön fredagkväll.

Kram från stickerskan Moni

Jag har en trogen bloggläsare som frågat mig flera gånger vad som har hänt, varför jag inte bloggat på så länge. Hon heter Eva och är min jobbarkompis. Så det här inlägget tillängnar jag henne. Hon är en go och glad tjej som jag tycker jätte mycket om.

Kramar Moni

Så var det då gjort. Det fantastiska bröllopet när min bästis Pillan blev Jonas fru. Dagen vi längtat efter i 1 års tid, sedan Jonas friade när de var på semester i Barcelona för ganska precis 1 år sedan. Vi har längtat, förberett, planerat och fixat inför denna dag. Men oj vad allt blev bra. En liten tråkighet hände dock, min fina brorsdotter Veronica skulle vara med och servera på festen och stå i baren. Istället blev hon inlagd på sjukhus och fick operera bort blindtarmen. Det var verkligen tråkigt. Hade varit så roligt att ha henne med denna dag.

Dagen började kl 7.00. På med kläder, snabb-frulle och sedan hopp i bilen mot Skarpnäck. Där hämtade jag Karolina som skulle göra framförallt Pillan fin i håret, men även oss andra om tid blev över. Strax efter vi kom hem igen så kom Pillan och dotter Helena och så började då förvandlingen av den vackraste bruden vi någonsin skådat. Karolina hade fått en bild från Pillan hur hon ville se ut i håret. Och det blev precis likadant. Faktiskt till och med lite bättre.

När Karolina var klar med Pillan kom Sofia som sminkade Pillan. Medans hon höll på med det gjorde Karolina i ordning mig, Helena och Hanna i håret. Och tiden räckte till även för Tilde och Linn att bli fina i håret. Lite med pappa Tinos hjälp med att locka håret också.

Det var en riktig bröllopsstudio här hemma. Jag fixade iordning Lisa också i håret. Vi sminkade oss. Micke lagade lunch till oss alla. Vi fikade. Drack rosévin och hade det jätte trevligt. Så när Pillan var färdig med hår och smink var det äntligen dags att sätta på henne den fantastiska bröllopsklänningen som hon lånat av vår Bimbochef Lotta. Ojojoj, vad vacker hon är! Ni som känner mig vet ju hur lätt jag blir rörd, så gissa vad jag gjorde mest hela tiden denna dag. Rätt! Grät förstås. Glädjetårar utan dess like. Så när vi var i kyrkan gick det riktigt bra. Det var precis som om tårarna var slut för en stund och bara låg och kluckade lite i ögonvrån. Men sen på festen var de påfyllda igen och redo att börja flöda och rulla nedför mina kinder igen.



Sedan hade vi en så trevlig fest. Så härliga människor. Vackra ord.  Kul ord. Värmande ord. God mat. Många skratt. Härlig dans och lite bus förstås. Det var det bästa tänkbara bröllop man kan tänka sig. Så bra det bara kan bli blev det. Till och med vädret var bra. Det regnade på fredagen och på söndagen, men lördagen var det uppehåll och när vi åkte mot kyrkan så sprack det upp mer och mer och sedan var det klarblå himmel. Vilken tajming!



Såhär fina var jag och gubben. Vi var värdpar dagen till ära och jag var dessutom Pillans tärna. Vilken lycka!



Från och med nu är den 18 juni kärlekens dag. För det var så mycket kärlek och värme denna dag, inte bara det fantastiska brudparet som utstrålade så mycket kärlek och värme utan alla som var med och förgyllde denna dag till ett sånt fint minne, inte bara för brudparet, utan för oss alla. Tack alla härliga människor som hjälpte till att göra denna dag till en fantastisk dag.

Imorgon åker herr och fru Uhrström till Mauritsius på sin bröllopsresa i 2 veckor. Jag unnar dem verkligen en härlig semester, med massor av härliga lata stunder och att bara få rå om varandra. Det har minst sagt varit full rulle denna vår så de behöver verkligen relaxa.

Tusen kramar från mig, Moni, som också studsar omkring på små rosa moln!

Detta recept har jag fått av min svägerska Ann-Louise för många år sedan. Det är busenkelt!

Skär rabarbern och lägg dem i botten på pajformen (du kan ju ta vilka bär eller frukt som du vill förstås).

Smält 100 gram smör.

Blanda:
1,5 dl vetemjöl
2 dl havregryn
1 dl socker
1 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker

Häll sedan över det smälta smöret och rör ihop allt. Bred ut smeten över rabarbern. Gräddas i ugn 200 grader i 20 minuter. Serveras med vaniljvisp eller vaniljglass.

Snabbt och enkelt fixat och jätte gott!

Kan man säga att det är nu. Varmt och skönt, grönt och frodigt, blommor som blommar, ljust om nätterna och myggigt. Och så har det varit skolavslutning.



Stämningsfullt och vackert. Solen värmde oss när vi stod på skolgården och sjön "den blomstertid nu kommer". I klassrummets fikade vi med rulltårtebakelser och Sophien och Valeria (Lisas fröknar) delade ut diplom till alla barnen med deras egenskaper. Lisa fick för "bra på multiplikationstabellen och på att dansa".

Med oss dagen till ära hade vi Lisas bästis Johanna. Sååå mysigt! Det förgyllde vår dag lite extra.

En överraskning dök upp också. Victoria (Lisas fröken från 1:an till 3:an) och hennes lilla Ida, 9 månader. Oj, vad glada vi blev. Det blev ett riktigt kramkalas.

Efter skolan åkte vi hem och hämtade Henry från mormor och morfar och åkte ut till Tyresö Slott tillsammans med några andra familjer från klassen. Vi åt lunch och fikade. Babblade och mös i solen. Vilken härlig dag!



Titta vad fina de är, bästisarna Lisa och Johanna!

Hej på er!

Inte så mycket prio på bloggande nu. Det är full rulle - kanelbulle hela tiden. Och så är det ju så härligt och otroligt vackert ute att man vill ju inte sitta inne vid datorn mer än nödvändigt.

Jag har varit på Södertuna Slott på konferens med jobbet. Jätte vackert och mysigt på alla sätt och vis. Bra väder och trevliga kollegor. Åkte direkt från konferensen till min gud- och brorson Fredriks studentutspring i onsdags (var bara på skolan och hämtade Lisa först). Sedan var det kalas hemma hos honom i Trångsund eftermiddagen lång. God mat och trevliga människor. Vädret var alldeles strålande. I fredags var det min systerson Kristoffers tur att ta studenten (tur att det inte krockade). Jag och Lisa var med på utspringet i skolan och sedan var vi hemma några timmar medans studenten åkte lastbilsflak runt stan och sedan var vi hemma hos Kristoffer och Mariann i Farsta. Åter igen god mat och väldigt trevligt. Livet är en fest!

I lördags morse åkte jag, Micke, Lisa och Henry till Risö. Vi ska ha Henry i en hel vecka nu när Veronica är i Turkiet. Gissa om vi är glada! Stackars Henry hade 3 fästingar som satt fast på honom och 2 som Lisa hittade krypandes på honom, men förutom det så stormtrivs han på Risö. Och vi också.



När vi kom hem från Risö ikväll var det dags för Henry att ta sig en dusch. Visst är han söt även blöt!

3 skoldagar kvar och sedan har barnen sommarlov. Helt otroligt vad tiden går fort! Så det blir en kort vecka på jobbet även denna vecka.

Hoppas allt är bra med er och att ni njuter av vårt vackra Sverige denna fantastiska årstid!

Kramar Moni