Så bar det då äntligen iväg. Tyskland - here we come! Barn och barnbarn hade skramlat till en resa till Tyskland för mamma. Hon har inte kunnat komma dit sedan pappa blev sjuk, men nu när han bor på ett boende så kan hon ta semester några dagar och sticka iväg.

Sagt och gjort. Syster Mariann och systerson Kristoffer och så jag tillsammans med mamma. Och vi har haft det såååååå bra. Solen har skinit på oss hela tiden. När vi åkte mot flygplatsen och skulle åka hem kom det in lite moln och när vi klev på flygplanet småregnade det, men då gjorde det ju inte oss något. Men det bästa av allt är ju alla härliga och goa släktingar vi har i Tyskland. De har tagit så god hand om oss och vi har haft det så bra. Se på bilderna och kolla in mammas blick. Hon mår så bra och njuter. Det fullkomligt strålar om henne. Skönt för henne att komma bort några dagar och träffa sin älskade storebror som hon är så tajt med.

Morbror Herbert var med i andra världskriget - ett tag. Han blev av med bägge sina ben, ett öga och fick granatsplitter i kroppen. I alla år har han gått med benproteser och käppar, men för några år sedan fick han en stroke och blev förlamad i halva kroppen. Så ena armen kan han inte röra och halva ansiktet hänger. Det jobbigaste är väl att han inte kan svälja riktigt. Han sätter lätt i halsen och hostar ofta och mycket. Han är 87 år, fyller 88 i november, miste sin älskade fru Anni för 7 år sedan som han fick 8 barn med. Ett dog när det var litet. Tyvärr så har han mist 2 vuxna barn också. Annelie dog i cancer för några år sedan och Günther fick en kraftig hjärtinfarkt för ett år sedan och klarade inte den. Allt detta till trots så lever han och mår bra. När han fyllde 87 år i november så frågade mamma hur gammal han hade planer på att bli. 90 i alla fall, sa han. Coolt va! Han pratar inte så mycket längre, men han har registrerat allt när vi varit där. Mamma ringde och pratade med mina kusiner igår och de sa att han sovit ett dygn efter vi åkt. Men han var så glad och mådde så bra av att vi var där.

Kristoffer har aldrig varit i Tyskland och sett mormors hemtrakter och Mariann var det 30 år sedan hon var där. Det var verkligen jätte kul att få göra denna resa tillsammans. Vi har skrattat och mått gott tillsammans.

Vår kusin Elisabeths man Joachim har tagit väldigt väl hand om oss och skjutsat oss dit vi velat och tog mig och Kristoffer på en 4 timmars lång cykeltur (med många stopp) runt omkring i mammas barndomstrakter. Fantastiskt kul. Vi var en dag i Lübeck och tittade på den vackra staden + hälsade på vårt kusinbarn Christina och hennes kille som bor i en jätte härlig takvåning i gamla delen av Lübeck. De har en gummibåt också som de körde oss runt Lübeck med. Jätte häftigt att se staden från vattnet.

En dag bakade vi hederliga svenska kanelbullar och det var uppskattat. Mums!

Min mamma är yngst av en barnaskara på 8 barn. De bodde i Göhl, som ligger 3 km från Oldenburg i Holstein. Morbror Hertbert var den enda sonen som kom tillbaka från kriget. En stupade och en blev tillfångatagen i Ryssland och dog där. Morbror Herbert kom hem till slut efter lång tid på sjukhuset och där hemma i byn väntade hans älskade Anni på honom. Många trodde nog att hon inte skulle vilja ha honom, invalidiserad som han var, men kärleken besegrade det och de fick ett långt och bra liv tillsammans. De gifte sig ganska snart och Anni flyttade in i mammas barndomshem tillsammans med min morfar och min mamma och något syskon till som fortfarande bodde hemma. Anni och Herbert hade inga pengar att köpa vigselringar till, men fick ringar efter mammas stupade bror. Han och hans flickvän var förlovade, men i och med att han stupade fick de ringen tillbaka från honom och hon hade ju sin ring. Så då blev det Anni och Herberts ringar istället. De äldsta och första barnet de fick blev en pojke, Willie, och han är döpt efter den stupade brodern. När Anni och Herbert firade guldbröllop (50 år) så gifte de om sig i kyrkan och hade stor fest. De hade inte råd att göra ett fest när de gifte sig första gången och ville nu när de hade möjlighet tillsammans med alla barn och barnbarn + vänner ha en sjudundrande fest. Och de hade det.

Mamma bodde några år tillsammans med hela familjen i och med att hon bara var 15 år när kriget var slut. Så barn efter barn föddes och mamma fanns där och hjälpte till. Och det förklarar varför hon är så tajt med hela den familjen och alla dyrkar henne. Hon var den unga, men ändå vuxna fastern/mostern som gav trygghet och var säkert lite cool, men tog även mycket ansvar.

Det var en härlig resa till Tyskland! Batterierna är laddade och jag är boostad med massor av släktkärlek. Även om man ses så sällan så finns banden där och de är starka.

/ Kramar från halvtysken Moni