Så bar det då äntligen iväg. Tyskland - here we come! Barn och barnbarn hade skramlat till en resa till Tyskland för mamma. Hon har inte kunnat komma dit sedan pappa blev sjuk, men nu när han bor på ett boende så kan hon ta semester några dagar och sticka iväg.

Sagt och gjort. Syster Mariann och systerson Kristoffer och så jag tillsammans med mamma. Och vi har haft det såååååå bra. Solen har skinit på oss hela tiden. När vi åkte mot flygplatsen och skulle åka hem kom det in lite moln och när vi klev på flygplanet småregnade det, men då gjorde det ju inte oss något. Men det bästa av allt är ju alla härliga och goa släktingar vi har i Tyskland. De har tagit så god hand om oss och vi har haft det så bra. Se på bilderna och kolla in mammas blick. Hon mår så bra och njuter. Det fullkomligt strålar om henne. Skönt för henne att komma bort några dagar och träffa sin älskade storebror som hon är så tajt med.

Morbror Herbert var med i andra världskriget - ett tag. Han blev av med bägge sina ben, ett öga och fick granatsplitter i kroppen. I alla år har han gått med benproteser och käppar, men för några år sedan fick han en stroke och blev förlamad i halva kroppen. Så ena armen kan han inte röra och halva ansiktet hänger. Det jobbigaste är väl att han inte kan svälja riktigt. Han sätter lätt i halsen och hostar ofta och mycket. Han är 87 år, fyller 88 i november, miste sin älskade fru Anni för 7 år sedan som han fick 8 barn med. Ett dog när det var litet. Tyvärr så har han mist 2 vuxna barn också. Annelie dog i cancer för några år sedan och Günther fick en kraftig hjärtinfarkt för ett år sedan och klarade inte den. Allt detta till trots så lever han och mår bra. När han fyllde 87 år i november så frågade mamma hur gammal han hade planer på att bli. 90 i alla fall, sa han. Coolt va! Han pratar inte så mycket längre, men han har registrerat allt när vi varit där. Mamma ringde och pratade med mina kusiner igår och de sa att han sovit ett dygn efter vi åkt. Men han var så glad och mådde så bra av att vi var där.

Kristoffer har aldrig varit i Tyskland och sett mormors hemtrakter och Mariann var det 30 år sedan hon var där. Det var verkligen jätte kul att få göra denna resa tillsammans. Vi har skrattat och mått gott tillsammans.

Vår kusin Elisabeths man Joachim har tagit väldigt väl hand om oss och skjutsat oss dit vi velat och tog mig och Kristoffer på en 4 timmars lång cykeltur (med många stopp) runt omkring i mammas barndomstrakter. Fantastiskt kul. Vi var en dag i Lübeck och tittade på den vackra staden + hälsade på vårt kusinbarn Christina och hennes kille som bor i en jätte härlig takvåning i gamla delen av Lübeck. De har en gummibåt också som de körde oss runt Lübeck med. Jätte häftigt att se staden från vattnet.

En dag bakade vi hederliga svenska kanelbullar och det var uppskattat. Mums!

Min mamma är yngst av en barnaskara på 8 barn. De bodde i Göhl, som ligger 3 km från Oldenburg i Holstein. Morbror Hertbert var den enda sonen som kom tillbaka från kriget. En stupade och en blev tillfångatagen i Ryssland och dog där. Morbror Herbert kom hem till slut efter lång tid på sjukhuset och där hemma i byn väntade hans älskade Anni på honom. Många trodde nog att hon inte skulle vilja ha honom, invalidiserad som han var, men kärleken besegrade det och de fick ett långt och bra liv tillsammans. De gifte sig ganska snart och Anni flyttade in i mammas barndomshem tillsammans med min morfar och min mamma och något syskon till som fortfarande bodde hemma. Anni och Herbert hade inga pengar att köpa vigselringar till, men fick ringar efter mammas stupade bror. Han och hans flickvän var förlovade, men i och med att han stupade fick de ringen tillbaka från honom och hon hade ju sin ring. Så då blev det Anni och Herberts ringar istället. De äldsta och första barnet de fick blev en pojke, Willie, och han är döpt efter den stupade brodern. När Anni och Herbert firade guldbröllop (50 år) så gifte de om sig i kyrkan och hade stor fest. De hade inte råd att göra ett fest när de gifte sig första gången och ville nu när de hade möjlighet tillsammans med alla barn och barnbarn + vänner ha en sjudundrande fest. Och de hade det.

Mamma bodde några år tillsammans med hela familjen i och med att hon bara var 15 år när kriget var slut. Så barn efter barn föddes och mamma fanns där och hjälpte till. Och det förklarar varför hon är så tajt med hela den familjen och alla dyrkar henne. Hon var den unga, men ändå vuxna fastern/mostern som gav trygghet och var säkert lite cool, men tog även mycket ansvar.

Det var en härlig resa till Tyskland! Batterierna är laddade och jag är boostad med massor av släktkärlek. Även om man ses så sällan så finns banden där och de är starka.

/ Kramar från halvtysken Moni

I lördags gjorde jag en resa med min lilla bil som jag köpte i oktober. Micke och Lisa hade åkt på morgonen till Risö och jag var hemma och städade och fejjade lite och åkte sedan efter till dem på eftermiddagen. Det fick bli en snabbvisit för mig på Risö för på söndag morgon klockan 10 skulle jag och Ullis till mamma och fortsätta klä om våra fåtöljer som vi påbörjat omklädning av på en tapetserarkurs i november på ABF. Det blev en känslosam och härlig resa på samma gång.

Jag börjar från början. I fredags var jag Petra och Pillan och hämtade Åsa hemifrån för en kväll på stan. Åsa (min före detta svägerska och mamma till mina fantastiska brorsbarn Veronica och Fredrik) har fyllt 50 år och firades när vi var i Sälen så då fick vi ha en egen fest för henne i efterhand. Sagt och gjort. Micke körde oss och när vi hämtat upp Pernilla och Petra åkte vi till Trångsund för att hämta upp själva födelsedagsbarnet och föremålet för kvällen "Åsa-gammelbiffen-Strandljung". Vi smällde av en skumpa i bilen och skålade på vägen in till stan. I stan hade jag bokat bord på en libanesisk resturang "Hoummus" på Döbelnsgatan. Där fick vi en egen kupé typ som vi satt i 5 timmar och åt massor med små smarriga rätter, drack massor med vin, avslutade med baklava och kardemummakaffe i små söta kaffeskålar. Vi kan ju babbla till tusen och det var lääääänge sedan vi träffades så det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Kvällen avslutades på Rigoletto på Kungsgatan.

Uppfylld av denna härliga kväll åkte vi så att vi hängde på låset klockan 9 i lördags morse på Flemmingsbergs Polisstation där Mamma Nina jobbar. Hon tog oss före kön, mig och Micke, och vi fick nya pass fixade i ett nafs. Micke och Lisa styrde kosan till Risö och jag hem. När jag är hemma och fejjar och fixar får jag ett telefonsamtal från min vän Carina. Hon berättar att hennes pappa gått bort. Han var sjuk i ALS, men förhoppningen var förstås att han skulle få vara med oss längre än såhär. Kroppen bara väller upp med känslor förstås. En fantastisk människa, endast 70 år, världens goaste morfar/farfar/pappa och han kändes som en kompis till mig också. En varm go person som gjort mycket gott på denna jord och hade så mycket kvar att ge. Mina tankar går till hela hans familj. Ett stort tomrum kommer det bli efter Nisse.

För att fortsätta min resa nu. När jag kände att jag fejjat färdigt, Rasmus och Rambo hade vaknat och jag fick lite tid på mig med dem så kände jag mig redo att åka. Jag har aldrig kört någon längre sträcka med min lilla bil och ensam är jag ju inte så ofta heller. Nu skulle jag åka 10 x 2 mil själv. Lisa hade hjälpt mig på morgonen att fixa så jag har Spotify på telefonen så min resa började och jag satte på musiken. Lyssnade på en spellista som jag gjort till vår årliga resa till Sälen i år med mina Bimbotjejer. Musik kan ju påverka en så oerhört. När jag satt där i bilen så sjöng jag högt. Ingen kunde ju höra mig. Jag tog i. Ibland susade det igenom mig lyckorus när jag såg hur vackert det är i vårt land. Sverige i maj månad när allt börjar bli grönt, slånbärsbuskarna blommor, japanska körsbär och massor är ju i full blom. Det är såååå vacket så det gör ont i en. Jag sjöng och grät sorgetårar över Carina som mist sin pappa, över min pappa som är så sjuk i Alzheimers. Sedan kom det en annan låt med en annan sinnesstämning och då fick jag ett glädjerus i kroppen. Tacksamhet över att jag har en sån fin familj som jag älskar så mycket, en pigg och frisk mamma, underbara vänner som väljer att vara mina vänner och hör av sig titt som tätt och som jag kan höra av mig till när jag behöver dem, tacksamhet att jag har ett jobb jag trivs med och ett hem jag älskar. Och förutom allt det där jag nu nämnt så har jag 2 syskonbarn (ni ser bilder här ovanför) som jag numera umgås med som mina vänner. Emmelie och Veronica. De är så härliga och goa tjejer som jag för det första trivs så otroligt bra med. Vi har lika intressen och tänker och tycker mycket lika. Gillar att göra samma saker. Kloka tjejer som jag kan bolla tankar och idéer med. Dessa fantastiska tjejer har jag bytt blöjor på och kokat välling till. Nu är de mina vänner. Vännerna väljer man, familjen får man, brukar man säga. Men här har jag verkligen dragit den bästa vinstlotten. De är både ock. Och de väljer att höra av sig till mig utan måsten. Bara för att de vill träffa mig. Förstår ni hur lyckligt lottad jag är! Det susade igenom min kropp också under denna resa. Emmelie och Veronica - jag älskar er!

Rödgråten, men glad svängde jag och min lilla bil in vid Risö brygga och där kom min familj och mötte mig efter en guppig resa på havet. Oj, vad det blåste. Med livet som insats gav vi oss iväg tillbaka till Risö och där var jag, Lisa och Micke ensamma hela kvällen. Så tyst och lugnt. Bara vi och brasans knaster när vi satt och åt och mös på kvällen. Vi satt först en stund ute mot husväggen i kvällssolen och tittade på havet. Det är så otroligt rogivande med vatten. Jag älskar Risö och skulle verkligen vilja tillbringa mer tid där. Ett eget hus skulle kunna göra det verklighet och någon gång hoppas jag att det kan bli så. Det är en fröjd för själen att vara där.

Vi sov gott hela natten och på morgonen skjutsade Micke över mig till bryggan och resan hem med min lilla bil påbörjades. Lika mysig resa det här. Inte lika känslosam som gårdagen, men härlig. Min lilla bil låg som en padda på vägen. Pigg och glad och sådan körglädje har jag aldrig känt under den 28 år som jag har haft körkort. Säkert!

Hem och kolla Rasmus en snabbis och sedan upp till mamma och Ullis kom dit. Vi jobbade dagen lång med våra fåtöljer och det var såååå roligt. De är snart klara. Ullis svärmor kom dit, Veronica, Henry och Karro, Micke och Lisa, Ullis man Conny, Rasmus och Rambo. Ja, det var full rulle samtidigt som vi jobbade på och hade tid att babbla och skratta också.

Tidigare i vinter hade jag mycket ont i huvudet. Jag hade mycket grubblerier kring det ena och det andra, men när några av problemen löste sig så släppte huvudvärken. Jag hade då redan fått en remiss till magnetröntgen av huvudet. Jag var inte orolig längre, men gick och röntgade huvudet i och med att jag hade tiden. Får sedan beskedet att de "hittat något". Vad kan det vara, frågade jag? En cysta, en anatomisk förändring eller en tumör. Med den vetskapen fick jag leva i 2 veckor innan jag fick en ny tid och då konstaterar de att jag har en cysta i huvudet. Ofarlig, men en cysta. Under dessa 2 veckor så tänkte jag mycket, vill jag lova. Tankeställare om hur skört livet kan vara och hur snabbt livet kan ändras för en. Hur tacksam man ska vara för varje dag man är frisk och mår bra. Tacksam för allt man har runt omkring sig.

Jag hade underbart stöd av vänner och Micke. Och mina fantastiska jobbarkompisar. Prata av sig och ventilera är en sak som jag verkligen har ett stort behov av alltid. Vare sig jag är glad eller ledsen. Och när detta pågick var ju behovet JÄTTE stort, som ni säkert förstås. Jag ville inte berätta för barnen och inte heller för mamma. Hon har nog ledsamt med pappa. Men jag kände att det var så otroligt skönt att kunna få berätta sen vad jag gått och hållt på i dessa 2 veckor som kändes som 2 månader. En av mina allra bästa och fina vänner, Pillan, berättade för mig i fredags hur orolig och rädd hon varit under den här tiden. Hon sa att hon var så orolig och visste inte vad hon skulle ta sig till om hon förlorade mig. Ja, då grät vi ju förstås över det. Jag förstod inte riktigt när detta pågick att hon var så orolig så jag blev faktiskt ställd. Pillan är den mest optimistiska och positiva person jag känner och när jag bollade min oro med henne så stöttade hon mig förstås, men sa att "det är inget" och "du behöver inte oroa dig" och så. Så jag tänkte att hon med sin optimism är inte så orolig för hon har en känsla av att det kommer gå bra. Och det är ju skönt. Men jag blev som sagt väldigt ställd när hon berättar att hon varit så orolig. Så även om vi känt varandra i 19 år så har vi fortfarande nya sidor hos varandra att lära känna. Det är faktiskt himla intressant.

Jaha, nu blev det ett lååååångt inlägg, men det var länge sedan jag bloggade nu och jag hade massor med känslor i mig och upplevelser som jag behövde få ur mig. Skönt att skriva av sig också.

I slutet av denna vecka ska jag och Lisa åka på skolresa med hennes klass till Kolmården. Ska bli jätte kul. Det är kanske sista gången jag får hänga med. Snart vill hon väl inte ha med sin lilla mamma längre. :)

Tack alla ni som orkat läsa allt. Hoppas ni njuter av våren och inte har för jobbigt med pollenallergin. Njut av de ljusa och långa dagarna nu. Var tacksam över det du har och sörj inte över det du inte har.

På soffan bredvid mig här sitter min fina dotter och bredvid henne ligger Rambo som ett C på soffan. Rasmus är och kör ut matkassar till alla er som prenumererar på den. Mina fina barn och Micke och så nu lilla Rambo. Vilken lycka i livet!

Tusen kramar och kärlek till er alla! Jag älskar er! Er egen Moni!